Direktlänk till inlägg 21 februari 2010
Min älskling ligger helt utslagen i soffan. Jag ser honom härifrån dataplatsen. Han ser inte att jag iaktar honom i smyg. Avslappnad, nästintill i sömn ligger han där, min historia, min framtid.
Idag har jag inte varit en lätt fru. Hormonerna har spelat mig elaka spratt och pms:en har slagit till med kraft. Surig och gråtig på en gång och han tar det, med sin heroiska tystnad.
Ja ja, jag vet att det är lätt att höja honom till skyarna med ord. Men jag känner så, just nu, i denna skrivandes stund då jag kollar in honom i smyg. (Nu gosar han med Puma, fan vad söt han är när han kollar på henne med sin kärlek i blicken).
Idag vid lunchen sa han något så vackert till mig att jag inför våra barn började att gråta. Han sa "Vi har levt halva mitt liv tillsammans. All tid från och med nu är bonus".
Samtidigt säger Älvan, efter att ha tittat på mig med sina stora kattögon att pappa och jag är liksom bra förebilder för hur man håller ihop...
Jag ÄR lyckligt lottad. Ingen eller inget är perfekt men just i denna gråt och surdag har kärleken flödat på ett mystiskt men fantastiskt sätt och jag tackar universum för att jag får vara en del i den här familjen.
Okej gott folk. På grund av att det inte riktigt fungerar att blogga från min iphone här på bloggagratis så kryper jag tillbaka till wordpress. En app i iphonen gör det möjligt att blogga som vanligt i wordpress och inte här, liksom. Häng med om...
Ensamhetens sötma lockar sin flärd. Smeker min kind och lurar mig bort. Den tjocka dimman ropar mitt namn och för mig vidare. Jag vänder mig bort och ser dig försvinna. Du tynar bort, utraderad, om du ens någonsin fanns. ...
Jag måste upp nu. Farten som alltid varit mitt varumärke är försvunnen sedan länge. Jag efterlyser den, jag behöver den för den är en del av mig. Jag bågnar under en massa föreställningar om hur jag egentligen ska vara. Jag har funderat så myck...