Okej gott folk. På grund av att det inte riktigt fungerar att blogga från min iphone här på bloggagratis så kryper jag tillbaka till wordpress. En app i iphonen gör det möjligt att blogga som vanligt i wordpress och inte här, liksom.

Häng med om ni vill:

http://nordicangel.wordpress.com/

//AH

  Jag är så löjligt, barnsligt glad. Min Iphone har kommit. Jag älskar tekniska prylar. Jag, sprungen ur universums hjärta, jag, som predikar kärlekens värde och som så ofta lägger mina varma healing händer på någon med värkande axlar, eller kanske ett trasigt hjärta, finner ett sådant utomordentligt NÖJE i små serieproducerade, kommersielt upphöjda plåtsaker med nätverk. (Lång mening)

Well, det är JAG och jag lever i den tidsåldern. Lever och verkar här och vilar, ja, ni läser rätt, jag vilar i det som tvåtusentalet för med sig. Galet, ja kanske men ärligt och sant.

Vi skulle ha en fixardag idag. Då slog febern till. Kärleken är dålig och då sprack det!

Det blev slappardag istället! Jag lyssnar på "The postcard killers" av Lisa Marklund och en till, skitbra faktiskt. Inte i Twilights kaliber men jag kan inte sluta läsa/lyssna för den sakens skull.

Lillebror upptäckte "myggbett" på ena foten idag. Vi kollad, va??? Sedan började han klia, och klia lite till. Till slut var han full av små och medelstora och även STÖRRE "myggbett". Nässelutslag med andra ord.  Satan vad han kliade, vilket självfallet medförde att det blev värre, och värre. In med en dos antihistamin och efter en stund var kliandet bättre.

  Man kan se den "atopiska huden". Att där han har kliat höjer sig huden. Detta kort är taget  i mellan fasen, det blev värre.

Till slut blev han såpass pigg att han kunde leka en av sina fantasi lekar där rekvisitan är den ni ser på bilen. Jag önskar jag hade hans fantasi.

Min älskling ligger helt utslagen i soffan. Jag ser honom härifrån dataplatsen. Han ser inte att jag iaktar honom i smyg. Avslappnad, nästintill i sömn ligger han där, min historia, min framtid.

Idag har jag inte varit en lätt fru. Hormonerna har spelat mig elaka spratt och pms:en har slagit till med kraft. Surig och gråtig på en gång och han tar det, med sin heroiska tystnad.

Ja ja, jag vet att det är lätt att höja honom till skyarna med ord. Men jag känner så, just nu, i denna skrivandes stund då jag kollar in honom i smyg. (Nu gosar han med Puma, fan vad söt han är när han kollar på henne med sin kärlek i blicken).

Idag vid lunchen sa han något så vackert till mig att jag inför våra barn började att gråta. Han sa "Vi har levt halva mitt liv tillsammans. All tid från och med nu är bonus".

Samtidigt säger Älvan, efter att ha tittat på mig med sina stora kattögon att pappa och jag är liksom bra förebilder för hur man håller ihop...

Jag ÄR lyckligt lottad. Ingen eller inget är perfekt men just i denna gråt och surdag har kärleken flödat på ett mystiskt men fantastiskt sätt och jag tackar universum för att jag får vara en del i den här familjen.

Ensamhetens sötma lockar sin flärd.

Smeker min kind och lurar mig bort.

Den tjocka dimman ropar mitt namn och för mig vidare.

Jag vänder mig bort och ser dig försvinna.

Du tynar bort, utraderad, om du ens någonsin fanns.

I detta kala land finns bara jag.

Där ingen ser mig, ingen skugga kastas.

Bara jag och min andedräkt, mina andetag.

Tystnaden bränner mig.

Smärtar mig.

Jag somnar i min egen famn.

Vaknar lika trött,

som om natten aldrig existerat.

Den finns inte,

du finns inte.

Bara ingemansland

och jag.

©Annelie H

Jag måste upp nu. Farten som alltid varit mitt varumärke är försvunnen sedan länge. Jag efterlyser den, jag behöver den för den är en del av mig.

Jag bågnar under en massa föreställningar om hur jag egentligen ska vara. Jag har funderat så mycket att jag någonstans på vägen tappat bort det som faktiskt är jag, kort och gott.

Energin, min kärna, mitt jag. Jag bönfaller dig att vakna. Jag trivs inte som denna söliga, lite halvtråkiga, småfeta varelse. Jag villa vara den lite halvgalna, pratiga idesprutan med tusen järn i elden, jag vill!

Ska det vara så jälva svårt? Jag måste någonstans balansera mig och inse att allt är inte svart eller vitt, inget eller allt. Jag kan vara både och men fan aldrig lagom. Det vore ett hån mot det som är jag.

I've been broken and battered

I've been lost in my home

I've been crying a river

I've been cold as a stone...

...But falling into you

It carries me far enough away

And everything you do

It lightens up my brighter side of day...

...I just hope that the wind

Doesn't blow you away

...Kasey Chambers

              Snöpromenad med mina älsklingar. Min lilla bästis äter snö. Det fick mig att skratta välbehövligt idag.

Lillebror överaskade mig med att stå på händer! Jag är mäkta imponerad, stolt och nästintill tårögs.

Kusin Bus, pratar i Walkie Talkien. Sådär pillemariskt som bara han kan.

Efter detta känslomässiga kaos som jag befunnit mig i de senaste 24 timmarna kan jag med glädje nu meddela att jag åter igen ser ljuset i tunneln.

En stärkande promenad med de som betyder allra mest i livet var inte helt fel.