Jag är hopplöst förälskad. Sådär förälskad att det riktigt pirrar i kroppen och när blodet sjuder. Tankarna uppfyller min nya förälskelse och jag känner mig lite mer levande och energifylld än vad jag gjort den senaste tiden, jag har upptäckt TWILIGHT serien.

Första filmen satt jag som klistrad och kände hur hjärtat nästan slets ur mig. Inte många dagar efter köpte jag boken och blev om än mer och djupare förälskad. Det dröjde inte många dagar innan jag såg "New Moon". Jag har sett den två gånger och idag, när allt är färdistökat här kommer jag att läsa boken, den andra i serien.

Jag har inga ord, nästan. Jag trodde det var en tonårs/hysterisk serie men ack så fel jag hade och vad jag är GLAD att jag faktiskt hade så fel.

Puma, min gosiga lilla hårboll (ganska stor nu men ändå) är skadad. Hon var ute igår då vi hörde Tilda (farmors gosiga shäfer) skälla sådär busigt utanför. Kärleken gick ut  för att kolla till vad det var hon skällde på. Tydligen var det Puma och hon som "busade". När Kärleken kom ut såg han hur Tilda lommade iväg med svansen mellan benen och kvar var en Puma, liten och skadad.

Han bar in hennes ynkliga gestalt (oj vad poetisk jag är just nu) och lade henne på köksbordet för att kolla hennes kropp. Inga sår, inget brutet men ack vilka läten en katt kan ge ifrån sig. Hon lommade haltandes iväg, jamade och lade sig tillrätta.

Under kvällen gick hon ömson normalt, ömsom haltande. Kärleken ringde Bagarmossen som gav oss rådet att vänta och observera henne. Idag har hon varit skaplig så det är med all säkerhet en sträckning. Det är som att hon glömmer bort ibland att hon har ont för att komma på att hon HAR ont.

//Annelie

Jag har passerat en milstolpe i mitt liv. Jag har ringt ett samtal jag aldrig trodde att just jag skulle göra. "Förändringarnas vindar blåser mig stark".

Jag är en lyckosam kvinna. Jag har de människor omkring mig som jag, just jag behöver, just nu. Fånigt egentligen hur enkelt det kan vara. Jag skickar upp en önskan om att möta RÄTT läkare till Lillebror (med spottköttlarna) och på Jouren av alla ställen träffar vi på en utmärkt läkare med personlig erfarenhet av just spottkörtlar och barn.

Jag ringer detta samtal och tänker tanken att snälla universum, sänd mig en människa som förstår. Vad händer, jo en gullig kvinna med vänlig röst förstår mig till punkt och pricka.

Well, bollen är i rullning och jag ska gråta ut ikväll, mot kärlekens trygga axel.

Det finns en svägerska i mitt liv. En svägerska som en sommar blev min vän. Idag har hon pratat bort mina demoner. Hon har pratat bort Herr Ångest och jag är inte riktigt säker att hon förstod hur livsviktigt detta samtal var för mig. Nästa gång jag ser henne ska jag krama henne hårt och utan ord. Då kommer hon förstå hur mycket hon betyder för mig.

//AH

Världens mysigaste katt som vi trodde var gravid var inte gravid, då. Alldeles för många veckor har gått. Nu är hon ute och springer igen. Pälsen lyser på henne och jag ser hur bra hon mår av den friska luften och kylan. Main Coon/Norsk skogskatt är nog inga innekatter med tanke på pälsen.

Däremot blir hon med all säkerhet gravid nu. Vi har ställt in oss på en kull och vill gärna att det sker...

Jag har en känslosam helg fylld av insikter och grubblerier. Tur att jag har min "mama" i england att bolla med. Tur att jag har Kärleken och Puma (ungarna oxå självklart men jag är lite aggressiv för stunden och blir inte direkt lugnare av 7 och tonårstjafs).

Jag är glad att ingen här hemma hukar sig. Ju värre jag blir desto mer går ungarna emot. Självfallet kostar det på, jag är ingen ull och bull mamma direkt vid dessa stunder men i alla fall, de hukar sig inte och tassar inte på tå, TACK!

Jag borde möjligtvis fixa in före och efter bilderna på ommöbleringen som blev lyckad. Kärleken tog det med ro då han insåg hur viktigt det var. Att det dessutom var genomtänkt på ett bra sätt fick honom att få energi till att stödja och hjälpa till.

Jag orkar inte klicka runt med bilder, jag är trött och lite slutkörd på det mentala planet. Lillebror är hemma med spottkörtelinflammation, han ser ut som en hamster. Han är dock pigg och glad men utan ipren har han rejält ont. Så jag sitter här i stöket och farmar på Farmville och Countrylife och bara är.

- Vilka var på träningen idag då? Var det kul?

Lillebror suckar ljudligt, himlar med de vackra ögonen och säger:

- Jag pallar inte att prata, är det ok?

Jag blir så glad. Lillebror har vuxit till sig, blivit lite större och vågar gå emot. Han svarar inte bara, han ÄR och står upp för sig själv. Kan det bli bättre?

Inom mig, i mitt allra heligaste rum som han inte ser gråter jag. Liten blir stor och för mig är det sista gången så här nära. Hjärtebarn, hjärtegull, skulle jag visa bara det minsta skulle du trösta mig och stjälpa dig själv. Det vill jag inte så jag ler, med stolthet, med all min kärlek och jag torkar mina egna tårar.

Kärleken kommer att bli vansinnig. Hans ovillkorliga kärlek till sin galna hustru sedan 18 år kommer att ikväll, högtidligt att testas. Jag möblerar om, icke återkallrigt. Jag behöver det. Antingen prozac eller möblera om. Alternartivet för mig är solklart, tänker jag medan jag kavlar upp ärmarna. Får se hur bra det blir.